Upp i sadeln igen

Imorgon är det dags att sitta upp på Albertino igen. Jag ger det en ärlig chans, försöker rida så bra som jag bara kan och letar efter känslan som han lärde mig att känna; hermoni och glädje uppe på hästryggen. Bisse rider honom först och sedan hjälper hon till från backen när det är dags för mig att sitta upp. Idag red Bisse honom hela passet och det tog en timme innan han slappnade av och började frusta och då red hon honom ändå i förrgår. Inte är han någon lätt häst att rida kom vi fram till. Han kommer aldrig heller bli en lättriden häst som går mjukt. Det skulle isåfall kräva 6trimpass av Bisse i veckan vilket han inte håller för. Vi måste respektera hans ålder och kropp och lite extra svår blir han alltid vid pälssättning. Jag ska i augusti rida honom 4dagar / veckan. Rida roliga ridpass med bommar, hinder m.m. och Bisse får rida honom på banan åt mig. Jag hoppas att jag och Albertino kan börja samarbeta med varandra igen och hitta tillbaka till det roliga. Kravlösa ridpass med målet att det ska vara roligt. Det jag skulle tycka va roligt är att hoppa men det är bara några hundra gånger svårare än dressyrarbetet med honom.. men något litet skutt ska vi väl klara av. Så svårt det är att hitta inspiration till att göra något utan uppsatta mål, samtidigt förstår jag att jag inte borde ha några krav. 

Han kändes magisk att rida för två veckor sedan, (40min efter att Bisse hade ridit honom).