Det är idag fyra år sedan du gick bort. Fyra år sedan jag såg dig ramla ihop och livlös ligga på marken. Som 22 år gammal var din tid på jorden över. Du fick en bra sista tid utan några smärtor och du tyckte  det var minst lika roligt som förr att springa i skogen. Hösten innan tog vi även hem titeln årest klubbmästare i dressyr och kombinationen dressyr och hoppning. I hoppningen tog vi en andraplats, bara ett galoppsprång från förstaplatsen.

Du var min första tävlingsponny och lärde mig allt jag kan inom hoppning. Du lärde mig att rida bra vägar, komma rakt på hindret och hålla om med skänkeln och att rida i varje steg den hårda vägen. Om jag slarvade med något blev det nämligen en totalvägran. Du stack till och med vid sidan av ett hinder i en studsserie när jag glömde skänkeln. När jag hade hittat knapparna på dig var du en härlig tävlingskambrat med god frammåtbjudning och öronen spetsade frammåt.

Jag gjorde även min första dressyrstart med dig och det var på dig jag fick lära mig hur dressyr känns. Första gångerna jag red dig till form och på tygel väcktes mitt intresse för dressyr. Dressyren kom att bli vår starka sida och vi red tillsammans ihop fina resultat upp till LB då varken du eller jag kunde rörelser för högre program.

Jag har väldigt många minnen med dig. Vi var på mitt första ridläger tillsammans och jag kommer ihåg att jag fick till en strålande LB runda med dig. Jag minns även när vi skrittade barbacka till sjön där du vägrade gå nära vattnet men det gjorde inget då det fanns flera vattenrädda ponnys som stod kvar på land. Jag minns att du alltid hade en räv bakom örat i ridningen. Ibland kunde du hoppa högt och brett fast min ridning kanske inte var den bästa och ibland ville du helt enkelt inte hoppa hur bra man än red. Ute i skogen var du busig och kunde sticka ut i skogen med mig en bit men du stannade alltid så fort man kom i obalans. Jag fick även på dig lära mig att rida serpentinbågar på grusvägarna då du ibland drog ner huvudet i ett läge, blev jättestark och bara galopperade på. Du lärde mig väldigt mycket i ridningen oh jag vill tacka dig för det.

Jag saknar dig ibland för den snälla ponny du var. Jag älskade din personlighet. Dina stora bruna ögon som var busiga men också väldigt snälla. Du var en ranglåg ponny som aldrig hade en tanke på att göra någon annan skada, varken häst eller människa. Om man gick ut till dig i hagen kom du till en och man kunde stå och kramas en lång stund. I boxen kunde man sitta på huk och ha ditt huvud i sitt knä och man kunde sitta under magen och raka dig. Du var en genomsnäll ponny och vi kom varandra väldigt nära på ett känslomässigt plan. När du försvann hade jag Albertino hos mig men han har aldrig kunnat ersätta dig när det kommer till alla saker i detta sista stycke. Jag saknar dig Abbe och jag hoppas du har det bra på de evigt gröna ängarna. <3