Min fina Tino

 
Idag blev det ett pass på banan fast det inte var jätte motiverande att gå ut i ösregnet.. Som ni ser på bilden så glömde jag även att lägga på läntäcket, därav Tinos funderande blick mot stallet. Jag hämtade såklart täcket direkt och hoppade upp på Tino. Jag kände att det viktigaste var att Albertino idag bara fick komma ut och röra på kroppen då den kan bli stel sådanahär dagar. Jag lät honom faktiskt skritta, trava ochgaloppera på helt fria tyglar första 20minuterna och efter det var han så jäkla fin! Magisk känsla gav han efter det. Fint tramp på bakbenen och fin trav i övergångar och väldigt kvick i galoppfattningarna. Något övertaggad ibland men då fick jag rida öppna med honom på långsidorna för att få tillbaka honom. Han är så himla fin nu, både i ridningen och till utseendet. Jag tänkte fotografera med honom på lördag för att sedan raka honom igen. Han blir så grå och mindre fin när han är rakad:
Bild på rakad Tino frå förra året
 
Idag kom jag även att tänka på vår utveckling då Tinos förra ägare hörde av sig. När jag köpte Tino var det som hopphäst och att lära sig att rida honom på hinder så som han ville tog tid att lära sig. I början drog han bara efter hindrena i x antal varv innan jag fick stopp. Tillslut så startade vi dock några pay&jumps och klubbtävlingar med bra resultat. Albertino skärper ju alltid till sig lite extra på tävling. När vi hade börjat hoppa lite mer så blev han sjuk och veterinären menade att detta berodde på att han hade varit hopphäst hela livet och fått förslitnings skador. Då han inte skulle klara av att tävla hoppning mer skolade vi om till dressyr.  Att sälja min älskade ponny till någon annan fanns inte på kartan! Vi har haft en fantastisk kemi från första provridningen. Jag vet att först fick vi kommentarerna "det går inte på tid" på dressyrprotokollena men vi har nu ridit på 68% i LA:1 vilket jag tycker är riktigt bra! Vi har båda lärt oss att slappna av lite på dressyrbanan även fast domarbord och annat kan vara väldigt läskiga enligt Tino, men bara ibland. Jag har fått bekräftat av min tränare att vi inte kommer längre i vår utveckling och inte kan klättra mer i klasserna. Jag kan inte begära att en äldre häst ska börja samla sig mer och mer vilket krävs för de högre klasserna... Risken är för stor för att Tino inte skulle hålla men jag är väldigt glad över att ha en häst som i ett felfritt lätt program går på 70%. Han har även fått mig att bli en riktig dressyrnörd. 
 
Jag började rida honom på ett pelhamnbett då det var rekomendationen från min tränare. Idag förstår jag inte hur jag kunde ha detta bett i en hästs mun. Idag rider jag dock på de 2 understa betten, mest på det tredelade. Det säger ganska mycket om vår utveckling. Från att inte få stopp på Tino med ett mördarbett i munnen till att kunna stanna honom endast för innerskänkeln. 

En sak som vi nu kan men inte kunde i början av året är faktiskt att sätta rosetten i tränset, hehe.
 
Josefin Nilsson

Åh det är verkligen så kul att läsa om utvecklingar! Vilket historia och bra jobbat :D

Svar: Tack, roligt att du gillar inlägget. ☺
Annie Johansson