Häftigaste känslan

Känslan som jag strävar efter att uppnå, efter år och timmar i sadeln är att kunna rida med tanken. Att sammarbetet mellan mig som ryttare och min häst är så inprogrammerat att hästen bara på tanken vet vad jag vill och är motiverad att uppfylla mina önskemål. Igår bjöd Albertino på just den känslan. Jag kunde rida honom på halvlånga tyglar och han fortsatte att vara uppmärksam på mig och gjorde fina övergångar utan att jag behövde ge några hjälper. Att han så ambitiöst, villigt och uppmärksamt svarar på mina frågor när vi rider är ren lycka och kärlek. Vissa dagar vet vi exakt vad den andra tänker och det är så häftigt att kunna tala med sin häst, det är helt obeskrivligt. Att vår personkemi stämmde överens från början var det ingen tveksamhet om men att det skulle bli ett såhär start band mellan oss hade jag inte kunnat föreställa mig. Den erfarenheten har lärt mig mycket och inneburit att personkemin väger tyngre än kapacitet och utbildningsstadie på hästar jag väljer att rida idag.
Denna kloka gamla häst har lärt mig mer än jag har kunnat drömma om.