Som bloggare försöker man alltid skapa en intressant och dramatisk rubrik för att locka till sig läsare. Nu är det dock väldigt vanligt att Albertino skenar iväg och den satta rubriken blir kanske istället ointressant och vanlig, men vi får fortsätta till textens innehåll ändå:

Efter en dags vila enligt veckoschemat tog jag idag ut Albertino på en uteritt. Jag har inte så mycket till valmöjlighet när det kommer att rida ut, tyvärr. Det finns lagom långa rundor här men tyvärr är alla vägar nygrusade med stora stenar. Det finns såklart en och annan mindre väg som man kan rida med bättre underlag men dessa är mindre vilket betyder att man kommer mer in i skogen och närmre älgflugorna. Valet föll idag på att skritta fram på den stora belagda vägen till en större grusväg som det sedan fortsätter en mindre grusväg på. Underlaget på de båda vägarna är relativt bra och det går att galoppera på i friskt tempo. Jag har även lyxen att bo så att det är backar vilken väg man än väljer att rida.

Jag gör iordning Albertino för en ridtur. Benskydden åker på och likaså tränset men jag väljer att rida utan sadel då det är nyttig träning för mig som ryttare. Vi skrittar sedan fram på den större vägen, Albertino är lite ofokuserad så jag börjar direkt ställa honom lite åt vänster, lite åt höger och jobba igång honom. Det är bättre att han får börja fokusera på arbete direkt de dagar som han aktivt letar efter saker att bli rädd för. Vi kommer sedan till grusvägen som är relativt bred och vi börjar trava igång. Det börjar blåsa i och inte en älgafluga kan man se. När vi så småningom kommer till den mindre grusvägen tar vi första galoppen. Jag känner dock att Albertino inte gillar underlaget och vi travar till vägens slut istället. Där hittar jag en fin liten skogsväg som vi kan galoppera fram och tillbaka på utan problem. Jag vänder tillbaka hemmåt och skrittar och travar Albertino lite lugnt på den mindre grusvägen där vi tidigare försökte på en galopp. Såklart är det nu som älgflugorna kommer. Vi rider inte i något högt tempo och vi båda har börjat bli lite svettiga. Albertino lyckas vifta bort älgfluga efter älgfluga och jag hjälper till så gott det går. Han får inte många på sig samtidigt utan det landar någon på honom då och då vilket han visar genom att slå väldigt irriterat med svansen. När jag tror att älgflugorna har försvunnit börjar han sparka bakut och jag hoppar av för att försöka hjälpa honom bli av med den. Albertino står blickstilla och låter mig dra med handen över honom så att flugan försvinner. Tino ser lite lugnare ut och jag springer med honom hemmåt men väljer efter ett tag att sakta av till skritt. Precis vid avsaktningen ser jag att han har en fluga både på ryggen där han inte är rakad och en i manen. Oftast brukar de sätta sig på rumpan där det är lätt att få bort dem. Albertino börjar skaka på huvudet, vifta med svansen och springa. Jag försöker få bort den som är i manen då jag uppfattar det som att den irriterar honom mest. Efter ungefär 30sekunder av misslyckade försök med att få bort flugan får Albertino panik och börjar att sparka i ren panik. Jag får honom att hoppa runt i en cirkel runt mig men han blir mer och mer panikslagen och tillslut lyssnar han inte på mig, står på bakbenen, slänger sig och gör sig fri. I full sken galopperar han hela vägen hem på grusvägen och även på den belagda bilvägen. (Jag tycker det är så himla obehagligt att skriva såhär efteråt då man tänker på vad som kunde hänt! Albertino kunde ha blivit påkörd, snubblat på tyglarna, gått omkul o.s.v. Just då var det bara att ringa hem till mamma och springa hemmåt. Tyvärr hann mamma inte till grusvägen innan Albertino var ute på den stora vägen.) Albertino bröt av till trav först när han kom hem på stallplan, för att sedan stanna och stå helt blickstilla vid ingången till stallet. Han funderade säkert på om ingen Annie skulle komma och leda in honom i stallet? men jag var kvar på grusvägen, några kilometer hemifrån. Mamma ledde in honom i sin box för att sedan köra efter mig. Väl hemma skrittade jag av Albertino för hand och sprang även något varv för att se att han inte haltade. Albertino var väldigt lugn och travade på som om ingenting hade hänt. Till och med jag klarade mig utan skador. Jag brukar ofta få en smäll på handleden när Tino viftar med framhovarna för att komma loss som det brukar bli ett ömt blåmärke av. Albertino är inte elak utan får bara paik av älgflugorna och har då inte en tanke på att jag existerar. Man får hjälpa honom när det kryper runt på honom men om en börjar bita honom så blir han vettskrämd och galopperar och sparkar hela tiden. 

Jag vill rida ut med Albertino då det blir enformigt och tråkigt att rida på banan varje pass även fast man blandar in lite bommar och hinder. Eftersom vi har haft bra ridrundor hemma har jag alltid ridit ut mina hästar mycket och jag tycker att de alltid har musklat på sig bra av att galoppera uppför backarna på grusvägarna. Nu känns det dock inte värt att rida ut mer med risken att Albertino, jag eller någon annan gör sig illa. Tyvärr har jag inga åkrar som jag kan rida på, eller någon väg i ett öppet landskap då det endast finns skog här. Jag har försökt med allt för att det ska fungera att rida ut och tillochmed övervägt att transportera Albertino till skåne för att kunna rida ut i 45 minuter. Det fungerar såklart inte men jag vill bara beskriva min frustration över att inte kunna hitta någon lösning på detta problem. Flugtäcke använder många och det håller säkert bort de flesta flugorna men långt ifrån alla och det krävs bara att en fluga biter Albertino för att han ska få panik. Även fast jag några gånger har lyckats leda hem Albertino så har han hoppat på frambenen och varit nära att sticka och inte minst varit en fara för andra på bilvägarna. Nu längtar jag än mer till vintern då det blir minusgrader och älgflugorna försvinner.