I lördags kväll skulle jag ta ett kort och kravlöst pass på banan med Albertino. Han vilade i fredags och behöver oftast ett pass där han får komma igång med kroppen utan att jag begär mer än att han skall bjuda framåt och söka sig ner och runda sig runt min innerskänkel. 

 

Han var lugn när jag tog in honom från hagen och stod som ett ljus när jag gjorde ordning honom inför ridpasset. Jag var ensam i stallet så det var uppskattat att han hade alla hovarna i marken och ett mentalt lugn. En understimulerad Albertino vill man inte vara ensam med. Det finns en större risk för att en olycka ska ske och är man två eller flera minskar den risken. Han kan vid ridning bli väldigt spänd och leta efter faror i uppvärmningen. Har man bara någon som kan leda honom några varv lugnar han alltid ner sig och sedan kan man inverka på honom som vanligt. I lördags var han som sagt lugn i hanteringen så jag bedömde att det inte kunde vara någon fara att rida honom själv i en upplyst och inhägnad paddock även fast han hade vilat i en dag. Det var tyvärr en felbedömning.

 

Jag hinner endast att ta tre skrittsteg på långa tyglar innan han skenar iväg med mig. Han blir antagligen rädd för det reflekterande ljuset på transporten som står precis intill paddocken. Efter något varv lyckas jag hoppa av och stanna honom genom att ta tag i tygeln. Hans gensvar blir såklart att stegra sig och reflexmässigt släpper jag tygeln. Han springer stressad runt och lyckats springa mellan ett par grindar i paddocken och ut på bilvägen. Jag fick honom att känna sig väldigt instängd när jag tvingade honom att stanna genom att ta tag i tygeln men allt skedde endast i ren reflex då man i en sådan situation inte har tid till att tänka utan man måste agera. Jag går efter Albertino, ut på vägen och ser hur han galopperar iväg i mörkret. Jag ropar efter honom och då stannar han och vänder i galopp. Han springer fram och tillbaka på vägen några vänder och det känns som en evighet innan jag lyckas få upp honom på en skogsväg. Tack och lov kom det ingen bil och jag kunde andas ut. När Albertino är i säkerhet blir jag både rädd och ledsen men lyckats bestämt säga till honom att stå stilla och vänta på mig tills jag har gått fram och fått tag på tyglarna igen. Vi går tillbaka till ridbanan igen och jag kollar noggrant att det inte finns något litet grindhål som han kan tränga sig igenom. 

 

Jag leder runt Albertino helt gråtfärdig då det mentalt känns som att jag har blivit överkörd av en lastbil tre gånger. Albertino går och buffar på mig och ger mig världens bästa famn att trösta mig i. Jag älskar honom över allt annat och bara tanken på att förlora honom får mig att gå sönder. Att jag skulle orsaka honom en skada är min värsta mardröm.